Sanningen bakom Bajkalsjon och varfor vi aldrig varit dar

Jag sitter i kallaren i vart hostel i Ulan Bator och ska nu for er beratta vad som verkligen hande med vara storslagna planer att aka till den maktiga Bajkalsjon. Som vissa av er kanske kanner till var huvudanledningen till att stanna i Irkutsk fran borjan att fa besoka just Bajkalsjon, varldens storsta sotvattenreservoar som dessutom antagligen ar otroligt vacker. Vad var det da som hindrade oss fran att se den? Joel pastar i sin bitterhet att det var vart eget rationella beslut eftersom sjon antagligen anda inte ar sa cool. Jag pastar att det berodde pa var klantighet.

Lat oss borja fran borjan. Vi gav oss den andra dagen i Irkutsk ut i staden for att hitta busstationen fast beslutna att ta en buss till Bajkalsjon, vilket vi hade blivit rekommenderade av kvinnan vi bodde hos. Busstationen hittade vi forst efter att ha letat i flera timmar men det ar en helt annan historia. Naiva som vi var trodde vi att det skulle finnas en station som med samma namn som sjon till vilken det skulle var en barnlek att ta en buss. Naturligtvis var sa inte fallet utan nar vi namnde Lake Bajkal for damen i biljettluckan gav hon oss tva alternativa orter som vart alfabet ar alldeles for fattigt for att kunna namna vid namn. Vi pekade pa den billigaste biljetten och undrade nar den skulle aka. Svaret blev 14.25 och endast en buss till idag. Vi insag att vi inte skulle kunna aka den dagen eftersom vi aven lyckades fa ur henne att den enda bussen tillbaka gick 16.45 vilket hade gett oss ungefar en halvtimme vid Bajkalsjon. Vi retirerade hemat igen med vrede i blicken och beslutade oss for att ga upp tidigt nasta morgon for att hinna med en morgonbuss.

Morgonen darpa var det 9e maj, dagen da alla ryssar gar ut for att fira minnet av andra varldskrigets slut. Ungdomar paraderade runt hela stan iforda uniformer, barnen lekte pa olika militarfordon och de vuxna var bara glada. Vid tiotiden klev jag och Joel in pa busstationen. Vi gick fram till kassan. Vi sade med hog och beslutsam rost Lake Bajkal. Damen i kassan skrev ner tiden bussen skulle ga pa ett papper. Vi vantade med spanning. Pa pappret stod det 14.25, samma tid som dagen innan. Det var som om en blixt slagit ned. Vi insag att vi inte skulle kunna ta oss ut till Bajkalsjon den har gangen. Vi reagerade likadant som alla andra barn av var tid hade gjort. Vi gick till ett internetcafe.

Vid det har laget kanske ni forstar varfor vi fortfarande ar bittra varje gang ordet Bajkalsjon namns. Om ni inte gor det sa ska jag nu halla lite gradde pa moset. Vi kom fram till internetcafeet nan gang pa eftermiddagen, en bra stund efter det att vi hade tankt aka till sjon. Efter en stunds surfande tradde tva valkanda ansikten in genom dorren. Det var inga mindre an ett engelskt par som vi traffat pa taget till Irkutsk. Det som verkade lite skumt var att vi visste att de bodde i samma by vid Bajkalsjon som vi hade velat ta bussen till men inte kunnat pa grund av tidtabellen. Vad de svarade nar vi fragade hur det egentligen lag till kommer att hemsoka oss lange; det gick minibussar fran en annan busstation an den vi gatt till hela vagen till Bajkalsjon varje timme.

/David